Nästan rånad eller dylikt
Jag har alltid, eller har jag alltid (?), varit ganska aktsam av mig (nykter, hemskt att säga). Jag kan ha blivit mer aktsam, försiktigt och kanske skeptisk efter att jag blev avsliten mina hörlurar av en förbi cyklande polack, en kväll för drygt 2 år sedan. Med tron att han ville åt mer än bara lurarna och antagligen den faktiska ipoden som satt i andra änden, så känns det skönt att han blev snuvad på den iaf.
Till det aktuella som jag ska berätta och som hände nu ikväll.
Var påväg hem, med polska metron, från middag med klassen, säger farväl till två vänner två stationen innan min. Iakttar mig själv med att, redan (när jag är själv) på metron, börja spana runt efter kanske misstänkt ”farlig” person. Går av tunnelbanan och tänker välja den snabbaste gångvägen hem som är belyst. Går upp för den långa trappan utanför metron och ser två killar i 20-25 år åldern stå och prata med varandra. Jag tar ur mina hörlurar för att kunna betrakta med alla sinnen på span. Ser att den högra killen står med huvudet lite vridet mot sin medspelare och säger något, medan den vänstra killen har blicken mot mig och säger något tillbaka. Och jag anar en nick och en känsla av obehag som sveper över mig. Men jag fortsätter modigt upp för trappan, medan jag håller ett öga på dem. Ser hur den högra killen beteer sig rätt så stelt och liksom på något oförklarligt vis så märker jag att han gör allt för att undvika att se på mig. T.o.m när jag är nära, passerar och tittar på honom så vägrar han ens slänga en blick åt mitt håll.
Millisekunden efter att jag har passerat dem, märkt att de är påväg att släcka sin cigarett och ta steget för att gå efter mig, ser jag att det är bara är 1 man en bit bort som promenerar. Och förutom honom är det bara jag och de två killarna. Det känns inte bra! Obehaget är på väg mot rädsla och jag tar ett snabbt beslut att vända mig om och gå tillbaka samma väg. Passerar killarna och då hör jag det som bekräftar allt (även om ”känslan” redan för mig var den enda bekräftelsen jag behövde), att en av killarna ger ifrån sig ett ljud av besvikelse, det lät som ”shit” men det kan likväl varit något polskt ord. Det var mer sättet som det sades på.
Känner hur pulsen (adrenalinet), även fast jag inte vill det, börjar öka när jag tar snabba steg ner för trappan för att ta den andra trappan upp mot köpcentret. Scannar omgivningen minutiöst. Har jag människor runt omkring mig ifall de kommer efter mig? Vad är det för människor som är omkring mig, någon som kommer hjälpa mig eller framförallt kan hjälpa mig. Ser en manliga städare inte alls långt bort. Vill inte vända mig om. Hör inga fotsteg bakom mig. När jag har landat på det översta trappsteget på trappan så vänder jag mig hastigt, med hjärtat i halsgropen. Och kanske lite för hastigt för att få reda på om killarna står kvar, men tillräckligt för att jag ska veta om de går efter mig eller inte. Vilket de inte gör. Adrenalinet fortsätter att pumpa. Det enda som ekar i mitt huvud är, ”det var så nära” och ”jag vill bara ta mig hem nu”. 100 meter efter trappan ligger köpcentrumet. Där observerar jag öppna resturanger, folk , ser en tjej (litar mer på kvinnor än på män). Går bort till busshållplatsen och till min förtjusning, medan adrenalinet härjar för fullt, så finns det flera människor där. 2 killar ser obehagliga ut och de måste jag hålla ett extra öga på. Rädd och nu paranoid, antagligen, som jag är. Finns en farbror, ett äldre par, ett yngre par, några ensamma tjejer osv Det känns ok, inte bättre än så. Jag vill vara hemma i min trygga lgh nu. Ringer och väcker min kille i Sverige och berättar lite snabbt bara om vad som skett men att det är lugnt nu.
Håller utkik att killarna inte kommer runt hörnet för att följa efter mig. Känner mig så otrygg. Mycket för att jag är i ett land där jag inte kan uttrycka mig så bra i tal och för att de inte alltid förstår engelska.
Min kille ringer självklart upp mig, när han vaknat till lite och fattat, och vi pratar under den senare delen av bussresan som tar 7 minuter och tills det att jag kommit in innanför dörren.
Så, vad har jag nu lärt mig?
- Lita alltid på din intuition!!! Jag vill bara säga det till er alla där ute: lita, åtminstone oftare, på eran intuition.
- Ta alltid bussen hem, inga promenader med risk.




