1 pusselbit av 1000
MOSET
Med lite martini i kroppen och lite drygt 25 års livserfarenhet så kan jag mig uttryckligen säga hur jag vill att 1 av 1000 pusselbitar ska vara på den som jag ska dela många dagar i livet med (haha yay for me). Låt oss inte säga gifta sig med, för det vet man aldrig. Och låt oss aldrig säga dela resten av livet med för man vet inte vad som ligger framför än.
Låt oss säga, den som jag kommer vilja dela många dagar av mitt liv med. Dagar fulla av glädje, skratt och äventyr osv. Som en mycket klok vän till mig sa ”man ska vara ett plus i varandras liv”. Och jag kunde inte instämma mer. Jag kommer var SBC (single by choice haha nyss lärt mig från att ha läst en av mammas ”må bra” tidningar”) så länge det inte är värt att lägga energi och hjärta i ett förhållande.
När är det värt det? Jo när man kan tillföra så pass mycket till varandra, göra sin partner lycklig utan att ändra på det som den älskar. Det jag försöker säga är att man ska göra den man valt lycklig och i det ingår att man låter den ha sitt eget liv, för det är det som hon eller han har valt och som gjorde dem lyckliga innan ni träffades. Tydligare.. man ska ha ett liv ihop men även ha ett eget liv, med egna intressen. Man behöver inte sitta ihop. Och det jag mest är rätt för är när man börjar kontrollera varandra. Vi är alla fria människor, vi ska få göra det vi vill (så länge det inte skadar de vi älskar). Nu finns det dem som har så mycket mera insikt än vad jag har, när det kommer till att ha en familj och vad det innebär. Men jag vill ändå säga, någonstans så måste det finnas en del av ett förhållande som bygger på frihet och självklart kompromisser.
Viktigast för att få ett förhållande att fungera är kommunikation. För att ens gå in i ett förhållande så måste man kommunicera vad man vill ha ut av det. Har man samma förväntningar, frihetsbehov.. ja behov av alla dess slag. Accepterar den du vill dela en del av livet med dina behov. Kan han eller hon leva med dem?
Nä nu får jag ge mig.
Det enda jag ville säga egentligen var:
Jag vet nu att en av pusselbitarna är att jag vill dela livet med någon som ligger på så pass samma våglängd att jag kan titta på honom när jag tycker något är roligt (vilket är ganska ofta) och sedan se att han ler och tycker att det är precis lika roligt. Det kan tänkas simpelt, men det är så vikigt. Och jag kan faktiskt inte minnas ett förhållande då jag har haft det precis så. Den enda som jag har upplevt det tusen ggr med är min bästis Johanna haha 
.
Men nu är det singel sommar som gäller and I couldnt be happier!!! The End
Wiiii!!!!
