Den jag älskar ser
Det bästa är när den man älskar ser att man anstränger sig för att förändra vissa självdestruktiva beteenden för att förhållandet ska gå i rätt riktning.
wp_enqueue_scripts, admin_enqueue_scripts, or init hooks. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 3.3.) in /customers/3/d/9/moasunhede.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3587
Det bästa är när den man älskar ser att man anstränger sig för att förändra vissa självdestruktiva beteenden för att förhållandet ska gå i rätt riktning.
Aldrig mer Nelly’s klädbutik på nätet. Här beställer man kläder, får fel storlekar. När man ber dem skicka rätt storlek, så säger de bara att jag måste skicka in den felaktiga varan först. De kollar inte ens upp om den varan som jag vill ha finns kvar!!
Och så kom det nu fram att varan var slutsåld. TACK NELLY.SE för att jag måste leta ny klänning att ha på mig på julafton (ilandsproblem, jag vet).
Det värsta var trots allt att på deras kundstjänst så sitter fel person på fel plats. Inte förstående, inte tillmötesgående!
Nej, inge mer nelly.se/crap
Är (eller var) det bara jag som inte visste att det finns Menskoppar!?!?!?? Chockad men samtidigt väldigt nyfiken och vill prova 
http://www.braatthasaker.se/product.html?product_id=150&category_id=41
Recently seen
Adoptera Sniffis
Nu gäller det att inte tappa fokus, att hålla huvudet kallt och inte låta sig dras ner i världen där bestämmandet av tid och datum för prov är det enda som existerar.
Det gäller att inte glömma varför du är där du är. Vad du vill och att du faktiskt tycker det som du gör är roligt egentligen. Det är så lätt att bli trött och nere när man maniskt måste sätta sig och plugga in ett material som kanske är utformat så att du får lägga ner den dubbla tiden bara för att förstå vad är det läraren vill få fram. Det är lätt att förlora sig i själva studierna och snart inser man att man inte ens varför man gör det. Man glömde bort syftet och målet och själva passionen som ligger bakom och är svaret på frågan, vad fan gör jag i Polen.
Att inte låta stressade karaktärer dra med dig under deras framfart. Och att inte låta dem få dig att bry dig mer än du egentligen gör om oväsentliga beslut.
Vi alla har samma mål och ambition. Men vi kan inte sträva tillsammans och ta saker med lugn. Tänkt att gruppdynamik ska vara så svårt.
Jag vill inte gå in i den världen där man ser stressade individer egna sig åt karakteristiska vanor som nagelbitning, för lite sömn och dålig hållning.
Jag vill låta de hållas, jag vill se på utan att bry mig när saker som berör mig förändras. Vi vet alla att allt löser sig tillslut, speciellt när det kommer till väldigt triviala ting (som vi har så lätt att förstora, till den grad att de ibland känns livsviktiga).
Det är veckorna två, innan det blir lite fullbokat i kalendern. Och det är stress! Men jag vägrar. Jag är i Polen för att lära mig, inte bara att ställa diagnoser, utan även för att lära mig att ta det lugnt, inte stressa upp mig. Så nu gör vi så här..
Jag ska börja att plugga redan nu, jag ska bestämma mig på vilket sätt jag vill lära in de olika ämnena beroende på format på provet och på ämnet i sig. Jag ska sedan lägga upp en bra plan. Detta ska varvas med att älskling kommer i helgen, och att jag om tre veckor ska hem på tjejträff. Precis vad man behöver för att få lite förnyad energi 
Jag ska även inte låta någon stressa mig, inte ens lite haha
Manyana, manyana hihi
Puss
Jag har alltid, eller har jag alltid (?), varit ganska aktsam av mig (nykter, hemskt att säga). Jag kan ha blivit mer aktsam, försiktigt och kanske skeptisk efter att jag blev avsliten mina hörlurar av en förbi cyklande polack, en kväll för drygt 2 år sedan. Med tron att han ville åt mer än bara lurarna och antagligen den faktiska ipoden som satt i andra änden, så känns det skönt att han blev snuvad på den iaf.
Till det aktuella som jag ska berätta och som hände nu ikväll.
Var påväg hem, med polska metron, från middag med klassen, säger farväl till två vänner två stationen innan min. Iakttar mig själv med att, redan (när jag är själv) på metron, börja spana runt efter kanske misstänkt ”farlig” person. Går av tunnelbanan och tänker välja den snabbaste gångvägen hem som är belyst. Går upp för den långa trappan utanför metron och ser två killar i 20-25 år åldern stå och prata med varandra. Jag tar ur mina hörlurar för att kunna betrakta med alla sinnen på span. Ser att den högra killen står med huvudet lite vridet mot sin medspelare och säger något, medan den vänstra killen har blicken mot mig och säger något tillbaka. Och jag anar en nick och en känsla av obehag som sveper över mig. Men jag fortsätter modigt upp för trappan, medan jag håller ett öga på dem. Ser hur den högra killen beteer sig rätt så stelt och liksom på något oförklarligt vis så märker jag att han gör allt för att undvika att se på mig. T.o.m när jag är nära, passerar och tittar på honom så vägrar han ens slänga en blick åt mitt håll.
Millisekunden efter att jag har passerat dem, märkt att de är påväg att släcka sin cigarett och ta steget för att gå efter mig, ser jag att det är bara är 1 man en bit bort som promenerar. Och förutom honom är det bara jag och de två killarna. Det känns inte bra! Obehaget är på väg mot rädsla och jag tar ett snabbt beslut att vända mig om och gå tillbaka samma väg. Passerar killarna och då hör jag det som bekräftar allt (även om ”känslan” redan för mig var den enda bekräftelsen jag behövde), att en av killarna ger ifrån sig ett ljud av besvikelse, det lät som ”shit” men det kan likväl varit något polskt ord. Det var mer sättet som det sades på.
Känner hur pulsen (adrenalinet), även fast jag inte vill det, börjar öka när jag tar snabba steg ner för trappan för att ta den andra trappan upp mot köpcentret. Scannar omgivningen minutiöst. Har jag människor runt omkring mig ifall de kommer efter mig? Vad är det för människor som är omkring mig, någon som kommer hjälpa mig eller framförallt kan hjälpa mig. Ser en manliga städare inte alls långt bort. Vill inte vända mig om. Hör inga fotsteg bakom mig. När jag har landat på det översta trappsteget på trappan så vänder jag mig hastigt, med hjärtat i halsgropen. Och kanske lite för hastigt för att få reda på om killarna står kvar, men tillräckligt för att jag ska veta om de går efter mig eller inte. Vilket de inte gör. Adrenalinet fortsätter att pumpa. Det enda som ekar i mitt huvud är, ”det var så nära” och ”jag vill bara ta mig hem nu”. 100 meter efter trappan ligger köpcentrumet. Där observerar jag öppna resturanger, folk , ser en tjej (litar mer på kvinnor än på män). Går bort till busshållplatsen och till min förtjusning, medan adrenalinet härjar för fullt, så finns det flera människor där. 2 killar ser obehagliga ut och de måste jag hålla ett extra öga på. Rädd och nu paranoid, antagligen, som jag är. Finns en farbror, ett äldre par, ett yngre par, några ensamma tjejer osv Det känns ok, inte bättre än så. Jag vill vara hemma i min trygga lgh nu. Ringer och väcker min kille i Sverige och berättar lite snabbt bara om vad som skett men att det är lugnt nu.
Håller utkik att killarna inte kommer runt hörnet för att följa efter mig. Känner mig så otrygg. Mycket för att jag är i ett land där jag inte kan uttrycka mig så bra i tal och för att de inte alltid förstår engelska.
Min kille ringer självklart upp mig, när han vaknat till lite och fattat, och vi pratar under den senare delen av bussresan som tar 7 minuter och tills det att jag kommit in innanför dörren.
Så, vad har jag nu lärt mig?
Min andra halv är bäst! Det enda han gör är att avancera på jobbet, dagligen! Så glad för hans skull. Tänkte precis skriva att jag längtar tills jag får börja jobba, men det gör jag inte. Jag vill vara precis där jag är nu, där jag bearbetar alla interna sjukdomar mentalt, gör staplande framsteg i operationssalen och lär mig längden på strutsens phallus.
I helgen ska jag till skolans smådjursklinik och bli förhörd på materialet om upper and lower respiratory tract diseases, som jag missade när jag var hemma förra veckan. Det ska bli jättenyttigt och roligt att gå igenom det med läraren.
Overall, så känns det som att jag går från klarhet till klarhet just nu
Jag håller på Arne Johansson, lokalpolitiker i Ånge, som är öppet emot jägare som vill utrota varg!
Och mina tankar går till honom idag, efter att han har fått sin skalle krossad, säkert av någon korkad jägare som inte håller med honom.
Tadeusz Wrona.
Idag flög jag Arlanda-Warszawa med LOT. 3 timmar efter jag har landat kraschlandar LOT’s Boeing 767 från New Jersey på Chopain Airport i Warsawa, pga av trasiga hjul så får planet buklanda efter att ha cirkulerat en timme över staden.
Piloten Tadeusz Wrona hyllas nu som hjälte. Hylla, Hyllar, Hyllas!!!
Jag säger bara.. TACK för att det finns erfaren, lugn och samlad besättning, samt bra flygplan!
See Buklandningen
