Ett litet möte med Polen redan så tidigt som på Skavsta flygplats präglade min eftermiddag och kväll. Väntandes vid gaten blev jag kärvänligt antastad av en äldre fantastiskt glad dam, som använde mera kroppsspråk än talspråk, för att framföra sin oro. På Polska ”ska du till Warsawa?”, 5 minuter senare ”vart ska de som ”köar” där bort” varpå jag svarar att jag inte vet (för jag vet inte exakt vad hon säger heller), då frågar hon igen ”men du ska väl till Warszawa?”. Jag sätter i mina nya hörlurar samtidigt som jag arbetar lite på presentationen om Blåtunga tills på måndag, samtidigt som jag ser henne sitta och le och titta på mig stup i kvarten. Känner spänningarna i luften, hon är så sugen på att ta upp en samtalskonversation, som jag helst vill undvika då jag knappt kommer förstå hälften. Snart känner jag en tafsande hand på höften och då är det dags för damen att ta reda på vad klockan är. Hon är så söt och stör mig egentligen inte alls, det är bara att jag inte vill att hon ska känna sig obekväm när jag till slut inte kan svara på hennes frågor, och hon då blir ännu mera orolig.
Några minuter på det så ser jag att kroppsspråket uttrycker att jag ska passa väskan medan hon slirkar iväg och kissar. Får gång på gång ta av mig lurarna för att hjälpa stackars dam.
Vid halv fyra är det dags att ringa älskling och säga adjö på svensk mark. Saknade finaste som det var helt omöjligt att åka ifrån i söndags, därav att jag åkte idag istället
Undertiden som vi pratar slår det ner sig dam nummer 2. Lika glad, men svensktalande och med lite lagom polsk brytning, till min glädje. Och hon börjar snart surra om telefoner och allt mellan himmel och jord. Och där sitter jag och ger upp med min presentation och tar i stället fart och visar henne hur man stänger av hennes ny-lånade telefon, varpå jag blir bjuden på Toblerone som jag snällt måste tacka nej till pga att min pojkvän inte tror att jag kan vara utan godis i ett år och att jag är så envis att jag måste motbevisa det. Och ingen vet vad jag får för det förutom min stolthet och kanske lite förtroende från killen, men det räcker för mig.
Det är dags att ställa sig i kö vid gaten, med en surrande dam nummer 2 hack i häl. Trevligt sällskap! På planet tar jag snabb in den planerade platsen längst bak och lutar mig tillbaka och sover lite on and off, fast plannet rekord (för mig) studsar omkring.
Måste säga att jag har sett många ”happy faces” på min väg till studentrummen i Polen, vilken är inte alltför vanligt. Ytterligare en klase glada damer i bussen från flygplatsen (ovanligt), spralliga och skuttande barn osv Tror tom att damen i receptionen i dormsen klämde fram ett litet semileende. Väl ”hemma” så möts man av världens gladaste roomie och klasskamrater, vilket gör att livet känns lite bättre, trots att man har fått lämna ett så fantastiskt Sverige, med en ännu mera fantastisk pojkvän som kärleken bara växer till för varje dag. Saknar redan mina Johannor, som jag hade en så mysig fika med igår och vad det kommer till päronen så är saknaden enorm. NEDRÄKNING TILL JUL säger jag bara
Nu ska jag prata med älskling, organisera lite med allt från skolmaterial till uppackning av väska och sedan ska jag kräva några klasskamrater på information från det jag missat.
Imorgon ska vi ha Internal Diseases ute på farmen hela dagen (9-18) och sen blir det fotbollsträning direkt på det. FULLT ÖS MEDVETSLÖS (-kommer jag vara imorgon kväll. Inte van att göra annat än att mysa i soffa och ta långa promenader
)